Ja, ni får ursäkta mig för den otroligt dåliga uppdateringen. Det var längesedan jag skrev så här sällan. Vad har hänt sedan sist? Jag är typ klar med min c-uppsats. Alldeles för tidigt, vilket ger mig lite ledigt. Otroligt skönt, men ovant! Ni som vill läsa om "Tolkningen av inbördes testamenten mellan makar" kan ju höra av er ;)

Med knät har det inte hänt mycket. Eller jag har klarat testerna uppe hos sjukgymnasten och nästa vecka ska jag testa enbenshopp. De testerna måste visa på vikningsfenomen i knät, annars får jag inte operera mig. Jag blir lite frustrerad av att det går så långsamt, jag vet ju att jag inte kan spela fotboll utan att operera mig, så kan jag inte bara få en operationstid?

På tal om fotboll har jag fått en del administativa uppgifter i laget nu när jag inte kan vara med. Det passar mig ganska bra.
Hittills har jag fixat en FFK-skiva, ett spelarkontrakt, skrivit matchreferat, blivit dataansvarig på hemsidan, lagt in bilder på hemsidan, skrivit förslag om tshirtar, haft kontakter med styrelsen och blivit medlem i festkommitén. Här är min bild på hemsidan:


Foto: Anna Persson

Annars försöker jag njuta av livet och göra allt det som gör mig glad. Till min hjälp har jag alla fina människor i min närhet. Tack för att ni finns!

Ibland bygger man upp väggar omrking sig
Inte för att hålla människor ute
utan för att se vilka som bryr sig tillräckligt mycket för att ta sig in.


Nu ska jag ut och njuta av det underbara vädret! :)

Okej, håll i hatten för här kommer hela operationsberättelsen. I måndags, efter fyra duschar i bakteriedödande tvål och tio timmars fasta, begav jag mig till sjukhuset i Falköping för att åtgärda mina mensiker i vänster knät.

Det hela började väldigt bra. Supertrevlig personal, sju tabletter för smärtstillande och illamående, mysiga sjukhuskläder och en säng i rum tre. Allt för 300 kronor, ett bra pris, med tanke på att jag får två mackor på köpet efter operationen.

Jag var först ut att opereras denna morgon, så jag behövde inte vänta så länge innan jag fick köras ner till operationssalen. Stick i armen och dropp, lägga sig tillrätta på operationsbordet, få lite trevlig gas och sedan somna in. Jag gissar på att klockan var mellan halv nio och nio.

Jag vaknar upp ute i väntesalen, kollar på klockan, tjugo i elva. Oj, det tog lång tid! Det skulle ju inte ta mer än en halvtimme? Sneglar ner mot benet, ser ett stort bandage. Ser bra ut. Känner efter om jag känner något, fortfarande bedövad.

Efter en stund blir jag uppkörd till mitt rum igen. Jag är lite trött och somnar några gånger. Yr är jag också, och ögonen vill inte riktigt hänga med. Feel drunk. Vid halv ett har jag vaknat till lite i alla fall och jag kastar i mig två mackor och ett glas saft.

Sedan får jag sitta och vänta i evigheternas evighet på kirurgen som ska komma in och berätta hur det har gått. Nu har jag börjat få tillbaka känseln i mitt ben och det känns ganska bra, inte allt för ont. Det måste ha gått bra. Jag har ju varken ställning eller gisp på benet.

Jag tror att kirurgen kommer in till mig vid två. Han sätter sig på min säng, lägger handen på mitt friska knä och säger: "Sara, vi hittade inga större skador på dina menisker. På den ena fanns en lite spricka som jag har slipat bort. På den andra fanns en liten hinna som jag tagit bort. Detta är inga stora skador, och det har du antagligen inte ens känt av". Bra tänker jag, det var bara småskador. Kirurgen fortsätter: "Det jag ville prata med dig om, och det jag om min kollega har haft ett långt möte om nu innan, är den stora skadan du har på ditt främre korsband".

FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!

Jag visste det! Tidigare har jag blivit undersökt av två ortopeder, ingen av dem sa att det var mitt korsband, utan bara meniskerna. Jag berättade för dem att jag upplevde denna skadan exakt på samma sätt som skadan på mitt andra knä 2009. Men eftersom mitt knä inte var svullet och eftersom jag inte hade så ont skulle inte en korsbandsskada vara möjlig enligt ortopederna, även om jag berättade att knät inte svullnade förra gången heller och att jag inte hade så farligt ont. Mitt knä var stabilt, enligt dem. Även kirurgen som undersökte mig innan operation sa det samma. "Detta är bara en meniskskada".

Jag fick också se bilder de tagit inuti mitt knä. Före-bilderna såg förjävliga ut. Har inte sett något så äckligt i hela mitt liv tror jag. Fy fan.

Men slut var det inte här. Jag började självfallet gråta. Inte lite heller. Men det hela eskalerade när kirurgen kläckte ur sig: "Jag vill att du ska sluta spela fotboll".

:,(

Jag som precis börjat tycka att fotboll är roligt igen! Jag som precis bytt lag till härliga FFK-dam! Jag som precis gjort mitt första mål i det nya laget! Varför? Varför mig? Jag är verkligen inte klenare än någon annan och jag förtjänar verkligen inte denna otur.

Nu, efter två dygns gråtattacker (Tack underbara Emil, underbara familj och vänner som har visat att ni brytt er, ni är mer än guld värda!), är det bara att inse faktum och försöka ta tag i verkligheten igen. Mitt korsband är av till 65% och hänger enligt kirurgen endast i några fibrer. Inget som håller för fotboll utan ytterligare en operation, en mycket mer omfattande operation som jag antagligen kommer få tvinga fram en remiss till. 

Detta kommer ta tid. Jag är dock för kär i fotbollen, så jag tänker kämpa för att få till en rekonstruktion av mitt främre korsband i vänster knä. Jag vägrar se en del av mig dö redan när jag är 21. Jag har spelat fotboll sedan jag var 6 och det är inget man ger upp på en dag. Dock blir det ingen fotboll detta år, och det gör mig så sjukt jävla ledsen. Min värld har verkligen gått under. Ibland känns det inte som att det finns något slut på mina tårar, men jag vet att jag är stark och snart på fötterna igen.

I övrigt mår jag bra, fysiskt då vill säga, det trasiga är borttaget ur knät och jag kan nog snart gå normalt igen. Men här har ni två saker ni ska lära er:

1. Om ni tror att det är korsbandet, lita inte på någon annan vad de än säger. Din känsla betyder mycket!
2. Ett knä behöver inte vara svullet och ni behöver inte ha särskilt ont för att ha en korsbandsskada! Jag kände precis likadant när jag drog av hela korsbandet i högerknät.

Ibland suger livet.
Ibland får man lov att vara ledsen.
Ibland måste man tänka efter vad man vill
och vad som är värt att riskera.

Idag är en sådan där "ibland-dag".
Den fjärde "ibland-dagen" på rak. Hur många får det finnas innan jag blir patetisk?

Lagom skoltrötta Sara kommer här med lite pepp och energi till sig själv.

På fredag, om två dagar, skriver jag tentamen i komparativ rätt. Det är förhoppningsvis den sista tentamen innan sommaren (håller tummarna för att slippa skriva min första omtentamen).

På måndag ska jag inte bara operera mitt knä, utan då börjar även c-uppsatsen! Under två månader ska jag författa en 20-40 sidor lång c-uppsats med handledning av Göran Lind! Det känns superbra! Göran är otroligt kompentent och antagligen Sveriges främsta på det område jag valt att skriva om. Dessutom är han trevlig och pedagogisk, en utmärkt handledare! Jag kommer lära mig så mycket! Ämnet jag har valt är "Tolkning av inbördes testamenten mellan makar". Spännande va?

Sara, nu orkar du hänga i det sista! Gå och var aktiv på det obligatoriska seminariet imorn, plugga till tentan, skriv tentan, bli godkänd på allt, operera ditt knä och skriv c-uppsatsen! Detta klarar du! Glöm inte att det är okej att sätta dig lite i solen, ta en kall öl och äta några jordgubbar. Livet leker!

Nu kör vi, slutspurt!


Foto: Emanuel Ström

Ja, nu är snön borta och våren är här! Tiden går fort och allt fler sekundrar dör. Snart är det helg. Det bästa med denna helgen är att det är en sådan där härlig helg då jag inte har något skolarbeta att tänka på. Helgen efter en tenta är de friaste! Skönt!

Igår var jag med och delade ett glatt ögonblick med mina fina FFK-brudar! Nämligen den första segern! Tyvärr var jag bara hejandes från sidan, men det var riktigt härligt att se hur alla stöttade varandra ute på planen! Att vända 0-2 till 3-2 är starkt!

Ja, nu känner jag mig som en olycksfågel. Förra helgen skadade jag mitt knä. Mitt 'friska', starka vänsterknä vred sig under match och jag hörde hur det small till och vek sig. Knät kunde inte bära mig och jag föll ihop på marken. Jag började lipa av smärta och slog knytnäven i konstgräset. "MITT KNÄ, INTE IGEN!" Jag fick hjälp att gå av planen.

Jag kände en väldig frustration att inte få spela mer än 30 minuter, att skada mig precis efter jag gjort mitt första mål i FFK-tröjan. Tråkigt. Eftermiddagen var väldigt ledsen och deprimerad. Världens bästa kille kom dock hem till mig på kvällen. Han lyssnade och tröstade, ovärderligt. <3

Jag är otroligt rädd för att det ska vara mitt korsband igen. Jag vet inte om jag orkar gå igenom den processen på 6-12 månader en gång till. Det känns svart och tungt. Dock verkade ortopeden säker på att det var en meniskskada och inte korsbandet. Det vore tacksamt, då rehabilationstiden inte är lika lång (om det ens kräver operation över huvudet taget). Dock vet jag inte om jag vågar lita på något annat än en magnetröntgen. Förra gången jag drog av korsbandet var det ju inget fel på mitt knä enligt sjukgymnasten och läkaren.

Jag ska träffa ortopeden nästa gång på måndag. Då får vi se vad han säger. Jag vill magnetröntga båda mina knän egentligen, för jag misstänker meniskskada i mitt tidigare opererade knä också.

Jag vill spela fotboll. SÅ MYCKET. Jag har precis börjat tycka att det är roligt igen. Låt det inte tas ifrån mig. Jag har verkligen sett fram emot den här säsongen! Vad ska jag annars göra? Kommer jag orka spela fotboll efter ytterligare en operation? Livet känns tungt när jag tänker på det. Jag tänker inte vara kompis med mina kryckor.

What dosen't kill you makes you stronger, right?  



Förra operationen. Den 12 maj 2009 om jag inte missminner mig. Ser väldigt groteskt ut, det opererade benet är ju dubbelt så stort!

Mitt liv är ett förälskat kaos
Främmande är ordet paus


Foto: Andrea Marunga

Idag har jag börjat kursen komparativ rätt. Det känns bra hittills. Tenta om tre veckor, tiden kommer gå fort! Sen är det c-uppsatsen som gäller. Efter det är jag rättsvetare!! Känns stört! Bara 1,5 år kvar till juristexamen. Snart ska jag söka massor av kurser också.

Jag har inte så mycket planer för denna veckan. Plugga lite på vardagarna och spela träningsmatch på söndag. Hoppas på att få vara med alla jag tycker om också.. :)

Idag var det väldigt trevligt. Tog en promenix in till stan med flickorna efter skolan. Vi tog en tentalunch för att fira att vi skrev tenta i fredags. Det blev en tentaglass också. Mums!

Det finns få saker som kan göra en så lycklig som vårsol och vårkänslor kan!


Fotograf: Andrea Marunga

Jag har haft en bra helg igen, precis som alla mina helger under 2012!

Jag har gått promenad, kikat på stan, ätit kinamat med Nico, druckit lite öl, fikat med Challe, Nea och Nico, festat i Skövde med Emil, sprungit med pappa på berget, solat, jobbat på Dagnys, tränat fotboll, slappat, skrivit, kikat på serier och umgåtts med Emil, joggat, ätit köttbullar hos farmor och farfar, gått promenad med Jessie och Linda och fikat på Lilla Blå.

Tror det var allt, och jag är så jäkla happy!

Maten på bilden serverade vi på Dagnys och den är lagad av bästa Josef Assio - Sveriges nye stjärnkock!